Close

Not a member yet? Register now and get started.

lock and key

Sign in to your account.

Account Login

Forgot your password?

19:e Svenska Hickorymästerskapen 2016

17 Aug Posted by in Hickory, Tävlingar | Comments
19:e Svenska Hickorymästerskapen 2016
 

De 19:e svenska mästerskapen i hickorygolf gick av stapeln på Borås GKs norra bana 6-7 augusti. Det är lika bra att inledningsvis kallt konstatera att detta sannolikt, i alla fall under min aktiva tid som hickorygolfare med SHM-deltagande sedan 2009, var det absolut bäst organiserade mästerskapet! Vilken organisation! Vilket engagemang från arrangörer, klubb, medlemmar och till och med Borås stad! Helt makalöst bra. Att vi sen slapp regn större delen av tiden får väl betraktas som mer eller mindre overkligt mirakulöst – mästerskapet spelades ju ändå i det eviga regnets hemstad!

Borås GK är en av de äldre klubbarna i Sverige, den bildades 1933 och trädde in i Svenska Golfförbundet 1934. Klubben flyttade till nuvarande plats i Östra Vik och invigde sin första 18-hålsbana 1954.

Herrar och damer spelar över 36 hål med cut efter 18 medan seniorernas mästerskap avgörs över 18 hål på lördagen. För de som missar cutten samt för seniorer spelas Hickorykannan som en slagtävling med handicap på söndagen. SHM avgjordes på Borås Norra bana (Hickorykannan på den Södra) som mästerskapet till ära hade preparerats på ett förtjänstfullt sätt. Jag ska villigt erkänna att jag var oerhört skeptisk till idén att placera ett hickorymästerskap i skogen, dessutom i en stad som sällan ser något annat än regn – kan det bli annat än lervälling med de rakbladsvassa niblickarna djupt begravda i dyngan som resultat? Dessutom, ve och fasa, fick man för sig att sätta upp en mästerskapsbana (för herrar) på 5300 m och par 73. -Vad hände där? var en tanke som slog mig flera gånger innan avfärd mot Borås. Den skönsvingande kompisen, tillika arrangörsklubbens aspirant på titeln, Claes Armå försökte övertyga mig om att mina förutfattade åsikter om Borås som regnmetropol och skogsbanor inte alls stämde in på den bana SHM skulle spelas på. Jag var ändå oerhört skeptisk inför avfärd!

Utan förväntningar anlände vi till ett oerhört välorganiserat och mycket välkomnande Borås GK varpå den negativa inställningen omvandlades till åtminstone neutral och något förväntansfull. Banan visade sig vara fast och fin, trots det myckna regnandet inför SHM, med endast 2:ans fairway som lite mjuk och blöt. Trots fastheten erbjöds ingen direkt rull, annat än vid direkta toppar, och med greener som var väldigt receptiva för väl slagna inspel. Banan kanske var kort uppsatt då organisatörerna kände till att bra slag lämnades utan rull? Trots detta var det endast  två par-4 hål som krävde mid iron på andra slaget medan övriga som mest krävde mashie niblick och majoriteten något slags halvslag. Det är ju i och för sig det som gör hickorygolf så roligt – möjligheten att få leka fram olika slag! Man kan kanske tycka att ett mästerskap kunde spelas längre? Nu har Borås Norra greener, SHM-preparerade till ca 12 på stimpen, som är upphöjda och innehållande så väl synliga och djupa onduleringar som knappt skönjbara fällor varför placering av inspelet på rätt ställe blev en nödvändighet för att få ihop en bra score. Resultaten överlag tyder inte på att banan var för kort, snarare att förmågan till prickskytte kan förbättras i hela startfältet! Kanske med undantag av suveränen Sunesson som “enkelt” försvarade sin titel.

Resultat

Herrar Magnus Sunesson 145 (-1)
Damer Frida Rydberg 165 (+19)
Seniorer Bengt Larsson 83 (+10)
Hickorykannan, brutto Martin Mueller 80 (+11)
Hickorykannan, netto Martin Mueller 69

Iakttagelser och funderingar
Som hickoryspelare sedan 2008 tycker jag mig kunna peka på några iakttagelser inom hickorygolfen som blir allt tydligare med åren. Självklart är detta högst egenupplevt och mina högst personliga åsikter om och kring dessa.

Iakttagelse 1 – spelaromsättning
I  slutet av 00-talet fanns i princip alla svenska hickoryspelare i Skåne eller Stockholm och man träffade mer eller mindre samma gubbar vid de olika träffarna (tävlingarna) som inte var så många. I takt med hickorygolfens spridning har fler tävlingar tillkommit, vilket sannolikt lockat nya spelare till hickorygolfen samtidigt som (väldigt) många gamla spelare lagt av eller åtminstone slutat delta. Här kan man ju konstatera att det är oerhört trevligt att hickorygolfen sprider sig till olika landsändar, där vi sannolikt sett störst tillväxt på senare år i Väster- och Östergötland, och att spridningen nog fört med sig en viss föryngring. Frågan är ju då varför gamla hickoryfantaster slutar? Har verkligheten hunnit ifatt och den egna kravbilden på framgång överskuggar den initiala euforin över att kunna glädjas åt de (få) bra slagen? Eller har exklusivitetskänslan försvunnit nu när hickorygolf i det närmaste är välkänt för alla golfare? Har det blivit för stort och för mycket?

Iakttagelse 2 – bevarande av traditioner
I början av min hickorykarriär var ALLA oklanderligt och tidsenligt klädda i knickers, långstrumpor, skjorta med slips eller fluga och keps. Vid ett fåtal sommartillfällen kunde man hitta någon “Falsterboare” i shorts istället för knickers men annars i komplett mundering – ett udda inslag i en annars homogen struktur. Nu för tiden är det förhållandevis många som inte spelar i traditionsenlig klädsel utan i vanliga, moderna funktionsplagg avsedda för “plåtgolf” – under årets SHM var det noterbart många som inte hörsammade uppmaningen och som bröt mot traditionen. Kan eller ska man ens bemöda sig med att analysera? spelar det någon roll? Personligen anser jag att det borde vara “tvång” på traditionsenlig klädsel vid officiella hickorysammanhang, likväl som endast klubbor tillverkade före 1935 torde få användas. Det kan aldrig vara något självändamål att jämställa hickorygolf med vanlig golf – var finns då berättigandet? Kan urlakningen i det traditionella konceptet vara en orsak till att spelaromsättningen är hög, dvs att många tidiga hickoryspelare tappar intresse? För mig är det en självklarhet att “klä upp” mig i full mundering och en glädje att se att fantastiska bevarare av traditionen som David Kirkham premieras för sin insats!

Iakttagelse 3 – spelplatser, uppsättning av banor och hickoryhandicap
Majoriteten av hickoryspelarna har sannolikt någon dragning till historieintresse, är sannolikt lite konservativa och traditionsbundna samtidigt som lockelsen och modet att prova något nytt måste finnas. Det är väl därför som de tidigaste och i begynnelsen starkaste fästena för svensk hickorygolf återfinns i de äldsta klubbarna med längst tradition och med en placering och utformning av banor som mest påminner om det brittiska ursprunget. I takt med spridningen av hickorygolfen hamnar man obönhörligen på moderna golfanläggningar som kanske redan på infarten till parkeringen tar bort all anda av tradition och ursprung? Kan valet av skådeplats vara en orsak till spelaromsättning och kortlivat intresse? Våra brittiska hickorykamrater lider inte direkt av någon spelaromsättning – dock ej heller av någon förmåga (vilja?) att locka till sig nya – och de spelar bara på traditionstyngda banor som lämpar sig väl för hickorygolf. Noterbart är att hickory inte nödvändigtvis måste spelas på linksbanor även om det vore en befrielse. Jag tillhör den skara som anser att valet av skådeplats måste sättas före viljan att sprida hickorygolfen till nya omnejder. Mästerskap i både slagspel och matchspel är något som vi måste värna om och göra till speciella händelser. Med en sån tanke som ledstjärna måste spelplatsen väljas utifrån tradition, historia och lämplighet för hickoryspel och spelformen. Match-SM, som kanske är den roligaste tävlingen på året och den historiskt mest korrekta spelformen bör dessutom spelas på en bana som “hjälper till” att avgöra matcher i form av tydliga “risk and reward” hål. I Sverige är vi begåvade med Ljunghusens fantastiska 19-27, där Match-SM borde permanentas!
Ett annat fenomen inom hickorygolfen tycks vara den starka viljan att göra alla banor kortare. Varför? Visst, alla slår vi kortare med våra drivers, men järnen går i princip lika långt – de gånger man hittar sweet spot vill säga. Utvecklingen av golfbollen, klipphöjd på fairway och i förekommande fall bättre dränering (=hårdare banor) har medfört att förlängningen av banorna jämfört med 30-talets uppsättning mer än väl kompenseras så att spel från ordinarie herr- respektive damtee kan ske. Flyttas tee fram för långt blir både den estetiska upplevelsen och spelutmaningen begränsad då hinder inte hamnar på rätt ställen. Dessutom ligger det i spelets natur att inte alla spelare ska ha chans att nå in på alla hål på “rätt” antal slag – det är ju därför en del golf spelas med handicap. Och där infinner sig nästa bekymmer. De flesta svenska hickorytävlingar som spelas med handicap har valt att använda sig av BGCS (British Golf Collectors’ Society) handicapsystem, vilket är baserat på statistik från flera års hickorytävlande. I Storbritannien använder man inte slope och därmed avrundas det exakta stålhandicapet enligt gängse matematiska regler till närmaste heltal varpå ett statistiskt vederlagt tillägg ges:

Kategori Tillägg
Professionella 0
Amatörer, +hcp 0
Amatörer, hcp 0-3 3
Amatörer, hcp 4-8 4
Amatörer, hcp 9-14 5
Amatörer, hcp 15-20 6
Amatörer, hcp >21 7

Detta system med tillägg är baserat på att spel sker från “normal” klubbtee, vilket är en självklarhet på det brittiska öarna där övningar med framflyttade tees betraktas med stor skepsis. Det blir ju dessutom en smula omöjligt att spela nettotävlingar på en avkortad bana med handicaptillägg gällande för spel på fullängdsbanor. Det förefaller finnas goda möjligheter för arrangörer av tävlingar att välja system – fullängdsbana med tillägg eller avkortad bana utan tillägg. Vi vill absolut inte att någon återgår till det gamla systemet som fortfarande härskar på kontinenten ända upp till Danmark, dvs 1,5 x handicap då detta fullständigt omöjliggör tävlande på lika villkor! Tänk om man dessutom spelar avkortad bana……

Nog om detta SHM 2016 var ett fantastisk arrangemang!

Leave a Reply