Close

Not a member yet? Register now and get started.

lock and key

Sign in to your account.

Account Login

Forgot your password?

Klubbornas utveckling

Träklubbor och de tidigaste järnen

De äldsta bevarade golfklubborna tillhör Royal Troon I Skottland. Dessa hittades från början 1889 under en renovering i ett hus i Hull i England. Klubborna låg i en garderob bakom en falsk vägg tillsammans med en tidning daterad 1741. Dock är det inte helt säkert om tidningsdatumet kan tjäna som en sann ledtråd. Eftersom klubbmakarens stämpel blivit så sliten med tiden går den inte längre att tyda.

Man tror att de sex träklubborna är gjorda i början av 1700-talet och de två järnklubborna man hittade är gjorda ännu tidigare. Alla åtta klubborna har tjocka träskaft av ask. Det är endast två av klubborna som har sina grepp bevarade. Dessa är gjorda av tjockt lindat ullgarn. Klubb­huvudena är omsorgsfullt gjorda med långa utsträckta huvud. Alla har en blyvikt i bakre delen av klubban och dessutom ett djurben vid framkanten som skyddat mot markträffar. Järnklubborna är mycket tunga och i jämförelse med dagens järn underligt formade.

Vid denna tidpunkt bestod ett set golfklubbor av mellan åtta och tolv klubbor. De klubbor som var nödvändiga att ha var några spelklubbor, en gräsdriver, en baffing spoon, en träniblick och en träputter. De flesta golfare hade med sig åtminstone en järnklubba att använda om man hamnade i något dåligt läge. Denna klubba användes dock mycket sällan eftersom fjäderbollen var mycket ömtålig och minsta lilla snedträff med en järnklubba kunde kosta en ny, dyr, boll.

Longnoses

Träklubborna var på denna tiden sk. ” långnästa träklubbor”.

Dessa användes från mitten av 1400-talet fram till slutet av 1880-talet. Det låga, avlånga klubbhuvudet passade utmärkt till att svepa iväg fjäderbollarna. Huvudena tillverkades för det mesta av olika fruktträslag, t ex äpple, päron, plommon och körsbär, men även bok. Träffytan hade en något konkav form och på bakdelen på klubban placerades, i en urgröpning, en vikt av bly för att klubban skulle bli tyngre och mer kontrollerbar.

För att skydda mot skarpa stenar på marken satte man en liten bit ben från något djur längst fram på underdelen av klubban. Redan på denna tid så experimenterade man med skaften och gjorde dessa av olika träslag som hade olika egenskaper tillsammans med klubbhuvudet. Vanliga träslag man använde var ask, hassel, redheart, greenheart, purpleheart, lancewood och bloomahoo. Hickory introducerades först under tidigt 1800-tal när det visade sig vara det bästa träslaget att använda tack vare den fina kvalitén och att det fanns ett stort överflöd av detta material. Skaftet formades för hand och sattes ihop med klubbhuvudet med en enkel fog och limmades sedan med hjälp av starkt lim. Till slut lindade man infästningen med vaxat segelgarn eller tvinnad tråd. Denna metod kom att kallas för ”scare-headed”, där ordet ”scare” kommer från ”scarf” som betyder foga ihop. Fogningen gjordes så fin som möjligt så att skaftet skulle se ut som en förlängning av huvudet. Skaften var längre än dagens och varierade mellan 40 och 45 tum. Greppen byggdes underifrån genom att först lägga på ett lager fin ull mellan 10 till 14 tum ner på skaftet. Ullen hölls på plats med hjälp av ett tunt lager kåda på skaftet. Därefter lindade man försiktigt på någon form av mjukt läder. Lädret fästet både upptill och nertill med tvinnad tråd. I jämförelse med dagens tjocklek på grepp så var dessa grepp betydligt tjockare och dessutom mjukare.

När järnen kom att bli mer populära

Som du tidigare läst så användes järnklubbor från början endast för att förflytta bollen från mycket svåra lägen. Eftersom en dålig träff med en järnklubba förstörde fjäderbollarna så blev järnklubbor inte populära förrän efter 1848, då guttaperchabollen kom. De tidigaste järnklubborna var inte, som dagens, tillverkade av maskiner. De var resultatet av ett långt och noggrant jobb av en skicklig smed. Det startade med att ett stycke järn hettades upp. Därefter kunde man med en hammare forma det klubbhuvud som önskades. På vissa klubbor hamrades klubbhuvudet och hoseln för sig och svetsades samman.

De tidiga järnklubborna gjordes inte i så många utföranden. En ”Cleek” var den längsta järnklubban. Den hade ett långt skaft och inte särskilt mycket loft. Cleeken använde man till långa järnslag och utslag från tee. Klubban som kallades för ”Lofter” hade ofta en konkav träffyta och kan jämföras med dagens järnfemma vad gäller loft. Klubban användes till att spela in mot green. ”Sandklubban” var en mycket loftad klubba med ett stort och tungt klubbhuvud. Den användes endast för att slå bollen från bunkrar. Man hade också en klubba som kallades för ”Track Iron”. Den är likvärdig med de tidigaste järnklubborna man använde då man slog från svåra lägen.

När vi kommer fram till 1890-talet hade man utvecklat en teknik som gjorde att man kunde fabrikstillverka klubborna i större skala. Klubban värmdes nu upp och sattes in en form som stod under tryck av en mekanisk hammare. Det var endast finishen på klubban som behövdes hamras för hand nu. De större tillverkarna hade många anställda som endast hettade upp klubborna och satte dem i formar. För samlare av gamla klubbor är det viktigt att kontrollera vad det står på klubborna. På de klubbor som gjordes delvis med maskiner så står det oftast ”Hand Forged”, trots att de gjordes av maskiner. På de tidigare klubborna står det inte detta. De kunde ju endast vara handgjorda eftersom det inte fanns några maskiner på den tiden.

Träklubbornas ändring när Guttaperchabollen kom

När guttaperchabollen kom så blev man tvungen att ändra klubborna också. Eftersom bollen var mycket hårdare än den tidigare fjäderbollen så slog man ofta sönder sina långnästa träklubbor. Dessutom var den nya, tyngre, bollen svårare att styra med de tillgängliga klubborna. Från ca 1880 blev därför huvudena på träklubborna kortare, bredare och djupare, en klubbtyp som kom att kallas ”Bulger”. Bulger var en driver med en konvex träffyta som gjorde så att risken för en slice eller hook blev mindre. Spoonen försvann ur bagen och ersattes istället med en baffy eller en brassie. Dessa klubbor var försedda med en bottenplatta av mässing, därav namnet. Träklubborna kom att göras mer av maskiner precis som järnen vid denna tidpunkt. Man kom också att börja med en annan infästning, en sk ”socket joint”, som man använder än idag. Hålet för skaftet borrades in i klubbhuvudet och skaftet fästes sen med starkt lim. Man satte dock fortfarande en förstärkning i form av en lindning runt infästningen. Vid sekelskiftet experimenterades det otroligt mycket med klubbdesign och olika material.

Man provade olika inläggningar för att skydda träffytan. Dessa kunde vara av t ex glas, gummi, skiffer eller elfenben. Klubbor med en spiralfjäder under träffytan i syfte att öka bollens hastighet testades. Blyvikter lades in i klubbans tå och häl i förhoppning om att bollen skulle gå rakare. Fram till 1900 var järnklubbornas träffytor helt släta vilket nästan omöjliggjorde chansen att få bakskruv på bollen. Dåtidens caddies hade handdukar med sig för att kunna torka av klubbhuvudet så att det var helt rent från gräs och jord. Runt 1890 började klubbhuvuden med handgjorda, runda hål i att dyka upp. Syftet var att få mer bakskruv i bollen.

Modernare klubbor

Nytt material och ny teknik är det som fått klubbornas utveckling att gå framåt. Det kanske viktigaste steget mot de moderna klubborna var när man började experimentera med stålskaft i klubborna. Redan på 1890-talet gjordes försök av smeden Thomas Horsburgh och Willie Dunn. Horsburgh tog patent på idén 1894 men slutade sen dels eftersom han inte trodde de skulle bli godkända, dels för att tekniken att tillverka skaften inte fanns vid tidpunkten. 1905 började man dock experimentera med stålskaft i England igen. De första klubborna med sömlösa stålskaft tillverkades i England 1912. I slutet av 1920-talet hade stålet erövrat marknaden i USA. USGA hade godkänt stålet som skaft redan 1925. Nämnas bör dock att man använde stålskaft ganska flitigt innan de blev godkända. Det kom dock att dröja ända till 1929 innan Royal & Ancient godkände stålskaftets användning.

Redan 1927 hade True Temper tagit patent på den standard för stålskaft som gäller för det mesta än idag, nämligen med sk steps. Tillverkarna fortsatte att överösa golfarna med argument varför stålskaften var bättre än hickory. Argument som de lade fram var t ex att det var billigare, att böjningen i skaften skulle vara mer konstant och att materialet var lättillgängligt. Golfarna var däremot inte övertygade och kunde bestämma om de ville ha stål- eller hickoryskaft i sina nybeställda klubbor. Det dröjde fram tills efter andra världskriget innan klubborna tillverkades enbart med stålskaft. När stålskaften började tillverkas i större utsträckning på 1930-talet så kom möjligheterna med att matcha ett set med klubbor för olika ändamål. Man tog bort namnen på klubborna och ersatte istället dessa med nummer. En orsak till att klubborna numrerades istället för att de fick namn var att dåtidens nybörjare hade svårt att veta vad de olika namnen betydde och vad man skulle ha de olika klubborna till. Många klubbor hade både nummer och namn i början.

Massor med klubbor för olika lägen och slag tillverkades och många spelare bar med sig mellan 20 och 30 klubbor när de spelade.

Den 1 januari 1938 införde USGA en regel om att man inte fick ha mer än 14 klubbor med sig under en rond. Året därpå införde R&A samma regel. Begränsningen av antalet klubbor kom till för att ”återinföra möjligheten till individuella slag och förbättra spelskickligheten”. Samtidigt som man började experimentera med stålskaft hade man också hittat ett träslag som var mycket tåligare än tidigare användna, nämligen Persimmon. När klockan skruvats fram till 1950 så använde sig alla tillverkare av stålskaft i sina klubbor. Olika metoder att förhindra rost hade provats, t ex att måla skaften, men att kroma dem blev den ledande standarden.

På 1960-talet började man dessutom experimentera med att försöka göra sweet-spot på klubban större för att resultatet på felträffade slag skulle bli bättre. Mest skillnad märkte man på klubbor från PING och Confidence. De flesta golfare accepterade snart ändringarna som kom att göra deras golf bättre. De nya klubborna kom till genom att råmaterialet smältes i en form och ut kom klubbor som nästintill var klara att sätta skaft i. Många av de duktigare spelarna föredrog fortfarande de smidda klubborna som hade en del jobb gjort för hand. De tyckte om den bättre känsla som denna klubba ger.

Utvecklingen har tagit stora steg framåt sedan 60-talet. Nya material har testats fram. Man har utvecklat skaft i andra material än stål, t ex grafit. Grafitskaftet gjorde sitt första framträdande på golfmarknaden i början på 70-talet. 1973 hade skaftet tagit marknaden med storm. Det kom dock inte att bli så långlivat eftersom skaften inte hade så bra hållbarhet eller egenskaper just då. Utvecklarna gav sig dock inte utan fortsatte forska och i mitten av 80-talet återkom grafitskaften i en bättre skepnad. Ett grafitskaft väger mycket mindre än ett stålskaft och en svagare spelare kan få upp en större hastighet på klubban än vad den kunnat med ett tyngre skaft. Träklubborna har gått från att vara just träklubbor till att bli ”metalwoods”. Genom att göra klubborna i metall istället kan man göra huvudena större och på det sättet göra det enklare att få bra slag. Utvecklingen av utrustningen är något som påverkat golfen mycket. Det finns numera många restriktioner på hur utrustningen får se ut och uppföra sig för att spelet inte skall bli för olikt golf som det är tänkt att spelas.

Copyright © 2008-2014 Hickory & Linksland