Close

Not a member yet? Register now and get started.

lock and key

Sign in to your account.

Account Login

Forgot your password?

Scottish Hickory Championships 2016

13 Jul Posted by in Hickory, Tävlingar | Comments
Scottish Hickory Championships 2016
 

Fredagen den 27:e maj var speldag för de 32:a Scottish Hickory Championships – denna gång på Tain GC i hjärtat av “the Highlands”. Då BGCS annonserat “a Scottish Extravaganza” med spel, matcher och tävlingar under större delen av veckan var uppslutningen större än normalt, nästan (nåja) som på den gamla goda tiden (mitten/slutet på 00-talet) då Scottish i runda slängar lockade uppemot 70 deltagare och endast hade SHM före sig i listan över deltagartätaste tävling.

Som vanligt var vi en god blandning av hickoryfantaster från Viken, Västergötland, Östergötland och Stockholm som passade på att ta vara på tillfället till fantastisk golf och glada stunder. Söndagen 22/5 ägnades åt resa till boende i Nairn och acklimatisering till miljö och tidszon. På måndagen bar det av rakt österut på södra sidan av Moray Firth, hela vägen ut till Lossiemouth och pärlan Old Moray som lades ut 1889 av Old Tom Morris. En fantastisk links där nästan varje hål är inramat av ärttörne (gorse) på båda sidor om fairway och självklart med väl utplacerade torvade bunkrar som inte “skyddas” av någon medelgolfares dröm – en behaglig ruffkant som hindrar bollar som kommit ur idealspår från att straffas. Banan mäter ca 6500 yards med par 71 och spelades förhållandevis enkel vid vårt besök med solsken, behagliga 17-18 grader och endast en svag bris. The Covesea lighthouse är väl synligt på hela banan där den majestätiskt övervakar varje duff, topp och treputt.

Moray putting green

Old Moray – puttinggreen & klubbhus

Klubbhuset ligger högt placerad på landborgen med endast puttinggreen på samma nivå emedan banan löper motsols ut – in på linkslandet under. Ska man hitta något negativt med denna underbara plats och bana torde det väl vara RAFs flygbas i byn och den kontinuerliga start/landningsträningen som pågår alla vardagar i veckan. Lyckligtvis hör man pådragets dova buller från startande Eurofighters och F-18 Hornet i god tid innan den öronbedövande överflygningen, vilket betyder att både scoren och trummhinnorna kan räddas. Old Moray – en i alla avseende fantastisk upplevelse och en perfekt start på en vecka i högländerna.

Tisdag och fortsatt soligt, men med en väsentligt hårdare bris och ytterligare några grader kallare. Denna dag står det match på schemat, närmare bestämt BGCS mot Nairn GC på de senares fantastiskt bana Nairn West som är rankad 11 på Scotland top 100 courses. Banan, utlagd 1887 av Archie Simpson, har genomgått tillägg, ändringar och justeringar i flera omgångar av såväl Old Tom Morris som James Braid och CK Cotton och har som största internationella merit att ha stått värd för Walker Cup 1999. Från hederlig klubbtee mäter den drygt 6400 yards och har par 71 – verkar som de gamla britterna var avigt inställda till avslppnande par 5:or på den gamla goda tiden. Banan är tuff, men rättvis och i ett synnerligen gott skick – ett besök med en hickorybag över axeln kan varmt rekommenderas.

Ett relativt nybyggt och modernt klubbhus innehåller även ett museum för klubbens memorabilia – ett fantastisk arbete har lagts ner av klubbens eldsjälar! Matchen spelades som bästboll, vilket var trevligt som omväxling mot den annars regerande spelformen foursome. Trots en bra start av BGCS med ledning på 19 hål efter fyra matcher lyckades Nairn vinna efter mycket dramatik i de sista matcherna. Roligast för undertecknad (trots vinst i matchen) var ändå att på 7:e hålet, som passande nog heter “Long”, driva ut de lokala, plåtspelande killarna med drygt 60 meter efter en fin drive på knappa 300 m – ja, det var medvind och hårt i backen men ändå……. Dagen avslutades med middag och skratt i goda vänners lag.

Onsdag och flytt till norra sidan av Moray Firth, närmare bestämt till Tain och Morangie Hotel som ligger nästgårds med det mer kända destilleriet Glenmorangie. Man kan likna Morangie Hotel vid en betydligt sämre kopia av Fawlty Towers där behovet av renovering inte direkt kompenserades av den polska besättningens charmerande service. Gällande golf på onsdagen var det George Colville Trophy som stod på schemat och platsen den nordligaste på resan – Brora GC, som även är den nordligaste av James Braids skapelser.

På Brora möts man inte av några inlindande och bortklemande försök att ställa sig in till golfaren som besöker! Här är det rått, tuft och endast till för den som kan och vill uppskatta en riktigt käftsmäll! Banan vinner alltid! Det är inte jättelångt, knappt 6000 yards och par 70. Det är inte hysteriskt mycket hinder, men de bunkrar och bäckar som är där ligger på precis rätt (eller fel) ställe. Greenerna är inhängnade med elstänsel för att hålla de levande gräsklipparna (fåren) utanför och det är många ställen där man undrar åt vilket håll man ska slå! Det är inte vackert, det är inte tillrättalagt – det är rått, genuint, okonstlat och helt fantastiskt. Man skulle kunna likna det lite vid Borth & Ynyslas i Wales eller varför inte Viken? Golf som det en gång var tänkt! 2016 firar Brora sitt 125-årsjubileum.

Brora_Jennie_Jonas_Jason

Jennifer Hunt, Jonas Fack, Jason Dolman på Broras 18:e tee

The Gerorge Colville Trophy är en slagtävling med handicap enligt traditionell BGCS-justering. 2016 spelades den i en isande kall nordöstan med endast några få minuters andrum mellan dynorna. Det var passande kallt till den råa atmosfären, men det var återigen en torr dag. Kalaset avslutade med prisutdelning, tal och middag i klubbhuset.

Resultatlista George Colville Trophy:

Netto Score Brutto Score
1:a Chris Homer 70 Jörgen Isberg 80
2:a Björn Pettersson 71 Chris Walker 82
3:a Chris Kempton 72 Jonas Fack 82

 

Torsdag och dags för lite lyxigt finsmakeri. I samband med att det 2016 firas 400 år av golf i Dornoch är BGCS inbjudan att spela match mot Royal Dornoch på banan som är rankad som den 5:e bästa golfbanan i världen.

Royal Dornoch_400y of golf

Dornoch – 400 år med golf

Vi har kommit till en ny värld – samhället Dornoch är välputsat och vämående på ett sätt som känns avlägset i “grannbyn” Tain. Klubbhuset är majestätiskt och lyxigt och banan ser på håll ut att kunna leva upp emot förväntningarna. Även denna gång skall matchen avgöra som bästboll – lycka att få spela sin egen boll hela vägen på denna fantastiska golfbana – men med skillnaden att lokalbefolkningen blivit adekvat utrustade med hickoryklubbor. Dagen bjuder på strålande solsken, svaga vindar och en temperatur som börjar likna tidig sommar – kan det bli bättre?

Royal Dornoch_11th hole

Royal Dornoch

Banan lever verkligen upp till sin ranking – inte ett dåligt hål av de 18! Stor variation och som vanligt vackra, torvade och välplacerade bunkrar blandat med naturliga svackor och den allorstädes gulblommande ärttörnen (gorse).

Royal Dornoch_Isberg_6th tee

Jörgen Isberg, utslag 6:e

1877 bildades Dornoch Golf Club och en niohålsbana lades ut på sanddynerna. 1886 bjöds Old Tom Morris in för att skapa en mer komplett och till de nya bollarna anpassad 18-hålsbana, som vid tidpunkten blev den femte längsta i Strobrittaninen. Klubben erhöll sina kungliga betygelser av Kung Edvard VII 1906 och är sedan dess känt som Royal Dornoch GC.

Royal Dornoch_7th_bunkershot2

Jonas Fack, greenbunker på 7:e

Den kände (av vissa ökände) golfbanearkitekten Donald Ross (mannen bakom bl a Pinehurst) föddes i Dornoch 1872 och efter en sejour som klubbmakarlärling hos Forgan i St Andrews återvände han till Dornoch och tjänstgjorde som greenkeeper och klubbpro från 1893 till 1899 då han flyttade till USA och inledde sin karriär som banarkitekt.

Royal Dornoch_1 iron_Forgan

1 iron by Forgan – far and sure som Old Moray’s signum

Royal Dornoch löper som traditionen kräver 9 ut, 9 in medsols, men med två markanta höjdskillnader där både åttonde och sjuttonde hålen spelas över landborgskanten med en höjdskillnad på ca 15 m. Vi spelade banan knappa 6500 yards med par 70 och fick kvällen innan klart för oss av vår amerikanske hickorykollega att det minsann var omöjligt att avsluta med tre par – tänk så fel han hade. Kamraten Martin Claesson dundrade dessutom i en 100-meters niblick för eagle på 17:e! Vår högljudde vän från väster var något tystare på kvällen…….

Royal Dornoch_Notley chipping

Nigel Notley chippar för par på 7:e

Matchen vanns av BGCS med 10-5 och en fantastisk dag avslutades med en lika fantastisk middag i klubbhuset.

Fredag och huvudnumret på resan – de 32:a Skottska hickorymästerskapen på Tain GC. 46 spelare kom till start en lite gråmulen dag med en ökande bris från nordost. Man kan lugnt säga att kontrasterna mellan Dornoch och Tain är stora, både byarna och klubbarna skiljer sig avsevärt åt i skick, skötsel och i allmänhet allt. Det kan måhända vara orättvist att jämföra med världens 5:e bästa bana, men även i jämförelse med mer normala brittiska banor hamnar Tain lite på efterkälken i mina ögon. Det finns dock massor med fina hål på den vid Dornoch Firth-kusten liggande Old Tom Morris-banan från 1889.

Tain_15th hole

Tain GC – 15:e green

Banan spelas 6100 yards, par 70 med nio hål ut och nio hål in i motsolsvarv. Som vanligt endast två par 5:or och de är så klart långa och besvärliga så även där uteblir andhämtningen. Tain är i sammanhanget en smal bana, kanske endast Old Moray kommer i dess närhet av de bannor vi spelade denna gång, som kräver bra utslag i rätt läge för att greenerna ska kunna nås på ett kontrollerat sätt. De relativt höga scorerna vittnar om svårighet i form av både väder, bana och kanske en gnutta mästerskapsnervositet. Som vanligt hittar vi svenskt i toppen av den (för oss) viktigast bruttotävlingen även om britterna betraktar nettovinnaren (gudskelov att det i alla fall inte är poängbogey) som Skottsk mästare.

Resultatlista 32nd Scottish Hickory Championships:

Netto Score Brutto Score
1:a Chris Homer 70 Henrik Peyron 76
2:a Jason Dolman 70 s9 Mats Jönsson 78
3:a Willie Tanner 71 Jonas Fack 78 s9, s6,s3,s1 – cb 14:e

På något märkligt brittiskt sätt förhindrades vännen Henrik att vinna båda klasserna trots att det var så han spelade – valet föll självklart på att ta hem bruttoklassen! Det är ju så golf spelas……

Tain_Tony_Willie

Tony Hunt & Willie Tanner i väntans tider

Dagen avslutas med middag, tal och prisutdelning där mästarna äras och sällas till de oförglömligas rike.

Ett flertal av oss avslutade denna fantastiska resa i St Andrews med spel på Jubilee course, rundvandring hos R&A med Dr David Hamilton och allmänt insupande av miljöerna i golfens hemstad – en perfekt avslutning på en prefekt resa.

 

 

Leave a Reply